Vet allt om allt.

Att fela är mänskligt, förlåta gudomligt.

Stenens Väktare

Titel: Stenens väktare (Sagan om Belgarion)

Författare: David Eddings

Genre:
Fantasy

Sidor: 266



Handling:
En gång, när världen var ung, tog guden Aldur en klotformad sten och vred den i sina händer tills den fick liv. Dess makt blev stor och Aldur utförde många underverk med den. Men guden Torak lurade stenen från Aldur med svek, och hans ondska drev gudar och människor i strid med varandra. Belgarath Besvärjaren, Aldurs lärjunge, lyckades dock återta stenen från Torak och gav den till Riva att vaktas och bevaras. Och så länge din finns hos Rivas ättlingar - så lyder profetian - är människorna i de västra kungadömena trygga.

Men allt detta är bara en sägen, och Garion tror inte på trolldom och gamla spådomar. Inte ens när han själv dras in i en rad mystiska händelser, som tvingar honom att fly från sitt hem tillsammans med de han älskar och litar på. Men uder den långa och farofyllda färden börjar Garion ana att allt inte är vad det verkar vara - inte ens han själv...



Mina kommentarer:
Det första som slog mig med boken var att jag skulle kunna säga att den påminde mycket om Arvtagaren-böckerna (Eragon), och att Eddings kanske har lånat lite inspiration därifrån. Men i och med att Arvtagaren-serien är nyare än Eddings böcker så skulle det betyda att det var Paolini som hade lånat från Eddings och inte tvärtom. Och så ligger det naturligtvis inte till! Paolini är Gud fram tills annat meddelas. När jag tänker efter är de inte alls lika. ;) Hur som helst, en helt okej bok! Hände kanske inte så mycket som jag hade hoppat, men boken är den första av fem, och var bara drygt 300 sidor lång, så det kändes snarare som en väldigt lång prolog. Och jag tror att tvåan (som jag håller på med nu) kan ha mer att erbjuda! Men väl värd att läsa för fantasy-älskare!

Betyg:
Fantasy i all ära. Tror att den kan växa i de andra böckerna. Första var lite torr i händelser, men fortfarande helt okej!  I min Book of Fame får den 4.0!

På återseende!

Pappersväggar

Titel: Pappersväggar

Författare: John Ajvide Lindqvist

Genre:
Skräck/fantasy/komedi. Obestämbar.

Sidor: 392



Handling:
Ett höghus i Blackeberg börjar luta. En paparazzifotograf jagar den perfekta bilden, men möter något annat. En kvinna hittar ett lik som hon vill ha för sig själv. En tullkontrollant äger en mystisk förmåga att se vad människor öljer. En man tror sig ha funnit ett sätt att lura döden.



Mina kommentarer:
Att kalla detta en svårtolkad, konstig, psykotisk, irriterande och läskig bok vore att underdriva.
Det första jag reagerade på (som jag faktiskt inte hade en aning om) var att det inte är en "bok". Det är nio hela olika noveller (som inte har något alls att göra med varandra) som han har kastat in i en och samma bok. Runt femtio sidor.  Det går helt enkelt inte förklara. John Ajvide är ju trots allt Sveriges okrönte konung inom skräckgenren! Men den här boken går liksom inte riktigt beskriva som hans andra mästerverk (troligen eftersom det helt enkelt inte är en bok). Några noveller var kanonbra. Sjuka, absolut! Helt galet sjuka! Men ändå bra. Medans andra, eller helst EN, var precis vanskapt. Den heter: "Att få hålla om dig till musik", och var typ två sidor lång. Heeelt out of hand. Och så irriterande att det höll på att sänka betyget! Men som tur var räddade han betyget genom efterorden ;) Efterorden var nästan bäst i hela boken. Haha. Och där berättade han även om en idé han hade till en bok, men som han försökt och försökt att skriva, men aldrig fått till den bra. Idén var grym iaf!

Betyg:
Jag älskar John Ajvide Lindqvist. Verkligen! Han är utan tvekan Sveriges absolut bästa författare. Men den här boken når inte riktigt upp till hans andra. I min Book of Fame får den 3.5!

På återseende!

Brisingr

Titel: Brisingr

Författare: Christopher Paolini.

Genre:
Fantasy

Sidor: 792



Handling:
"Brisingr" är tredje delen i serien "Arvtagaren" av Christopher Paolini. För att förstå Brisingr, bör man kanske ha läst första boken, Eragon. Och andra boken; Den äldste.
"Kampen mot Imperiet blir allt intensivare. Samtidigt hotas alliansen av inbördes slitningar. Dvärgarna är splittrade, och mellan människor och kuller blir stämningen allt mer spänd. Om den ondskefulle Galbatorix ska kunna störtas måste alla Alagäsias släkten enas. Men ännu vet ingen hur man ska kunna besegra den mäktige fienden. Ju närmare slutstriden Eragon och Saphira kommer, desto mer akut blir frågan om varifrån Galbatorix fått sina oförklarliga krafter. Och svaret är häpnadsväckande..."



Mina kommentarer:
Tredje delen i "Arvtagaren" är nu avklarad. Brisingr försökte jag börja läsa utan förhoppningar, just för att inte bli besviken. Böcker med många uppföljare tappar ju gärna greppet. Men icke denna icke! Fyy fasen vilken bra bok. Och jag ska erkänna att i slutet kom faktiskt en och en halv tår.. Nästan mer. Har ni sett filmen "Lida"? Ni vet, den jag inte kan se längre?.. Hon får ju dödspanik på den stackars författaren som hade tagit livet av hennes favoritkaraktär. Jag förstår hennes känslor nu. Nog för att jag beundrar Christopher Paolini. Men så får den inte sluta! Fick sitta och påminna mig själv om att det var en bok jag läste.. ;) Hur som helst, en mycket bra bok! Och jag längtar efter den sista för att få veta hur allt slutar! Nog vet man väl egentligen hur allt slutar.. men jag vill veta hur vägen dit ser ut. Boken verkar komma ut i USA i slutet av 2011, så den kommer nog till Sverige i början av 2012 kan jag tänka mig. Tur att jag inte läste alla böckerna för många år sen då, då kanske jag hade glömt dem :)

Betyg:
I min Book of fame får den: 5. Christopher Paolini fortsätter glänsa!

På återseende!