Här har man haft värsta bloggflödet ett tag, och sen helt plötsligt tvärstannar det. Vilka vändningar det kan ta. Men jag har helt enkelt haft alltför mycket att styra med under veckan att jag har glömt att berätta det för er! Konstigt ju. Jag trodde att det var därför jag gjorde saker över huvud taget, för att jag sen skulle kunna skryta om det på bloggen. Men sen är jag ju totalt ointressant..
Och dessutom jävligt klumpig..
usch vilken start på veckan.
Som ni kanske minns så spräckte undertecknad sin telefon häromveckan. (Eller nae.. inte undertecknad, KARMA gjorde det.) Turligt nog så kan ju Evas son det där med att fixa telefoner. Så vi tog vårat pick och pack och styrde kosan mot Växjö i måndags. Fick träffa Evas härliga barnbarn som verkligen var hur söta som helst! Även Luna fick följa med och höll sig väl mer eller mindre i skinnet hela kvällen. Duktig min tjej :) Men eftersom det är mig vi pratar om så förstår ni ju redan nu att inget går smärtfritt. Till att börja med lagade han skärmen, för att inse att telefonen i övrigt var mer eller mindre kaputt. Inte så förvånande kanske med tanke på hur många gånger den telefonen har smakat asfalt. Så jag fick en sprillans ny skärm.. men blev av med en hemknapp. Så den funkar inte.. jädra iPhone.. snart ger jag upp.
Trodde ni att det var det värsta?
Pfft.. känner ni mig?
När vi skulle åka hem så stod jag i trappen och väntade på att Eva skulle säga hej då.
Jag stod där, minding my own business och klappade min hund.
När plötsligt trappjäveln hoppar upp och slår mig i huvudet..
Ja, så var det. Jag trillade ner för trappen. Helt nykter, utan någon uppenbar anledning att skylla på alls. Mer än att jag är jag. Jag har otur. Och så är det med det. Jag hade träningsvärk i typ tre dar! Är fortfarande lite smått rövhalt och hankar mig fram som Agda, 83. Bra, Märtha.. inte alls pinsamt.
Turligt nog, för att höja mitt sjunkande humör, så kom Joel på kvällen för att sällskapa oss på Skånegatan. Planen var ju, som ni kanske minns, att jag skulle till Stockholm. Men nämnde jag min otur? Käpparna i hjulet var gjorda av stål den här gången också.
Men trevligt har vi haft. Lite Loppis-kikande i Nybro och Kalmar. Påhälsning hos familjen PN i Orrefors. Påhälsning hos mamma P i Boda, Påhälsning av Bea med respektive och påhälsning av Paul. Många man måste hälsa på när man inte är i skogarna så ofta förstår ni.
Annars har det vankats film, piggelindrinkar, kakor, tidiga morgnar, och nattfilosofier om spöken och gräsjungfrur.
Joels nattfilosofi:
"Det skönaste med dig, det är att jag vet att vi båda två skulle offra varandra först om det kom ett spöke.
Skönt att veta vart man har varandra liksom".
Kunde inte sagt det bättre själv!
Härlig vecka, som vi avslutar med en jobbhelg. Men nu har jag slutat för kvällen och fullkomligt dånar en remix av Jon Henriks jojk som jag blev sådär kusligt förälskad i.
Det är en sån där låt som får en att känna sig odödlig.
En sån låt som folk vanligtvis inte lyssnar på.
En sån låt som verkligen betyder något.
En sån låt som jag gillar.
Tyvärr gick den inte bädda in. Men ni kan lyssna på den här: http://youtu.be/VR1z2G4Cs-c
Igår fick jag lite påbackning att jag måste varva ner lite, jag har tydligen för högt blodtryck. (Vilket inte är så konstigt när man håller på att slå sönder telefoner och trillar från trappor till höger och vänster..)
Men just nu.. i tonartshöjningen så tror jag att jag fick för lågt blodtryck. Det här är avslappning kompis!
På återseende!