Vet allt om allt.

Att fela är mänskligt, förlåta gudomligt.

Stenens Väktare

Titel: Stenens väktare (Sagan om Belgarion)

Författare: David Eddings

Genre:
Fantasy

Sidor: 266



Handling:
En gång, när världen var ung, tog guden Aldur en klotformad sten och vred den i sina händer tills den fick liv. Dess makt blev stor och Aldur utförde många underverk med den. Men guden Torak lurade stenen från Aldur med svek, och hans ondska drev gudar och människor i strid med varandra. Belgarath Besvärjaren, Aldurs lärjunge, lyckades dock återta stenen från Torak och gav den till Riva att vaktas och bevaras. Och så länge din finns hos Rivas ättlingar - så lyder profetian - är människorna i de västra kungadömena trygga.

Men allt detta är bara en sägen, och Garion tror inte på trolldom och gamla spådomar. Inte ens när han själv dras in i en rad mystiska händelser, som tvingar honom att fly från sitt hem tillsammans med de han älskar och litar på. Men uder den långa och farofyllda färden börjar Garion ana att allt inte är vad det verkar vara - inte ens han själv...



Mina kommentarer:
Det första som slog mig med boken var att jag skulle kunna säga att den påminde mycket om Arvtagaren-böckerna (Eragon), och att Eddings kanske har lånat lite inspiration därifrån. Men i och med att Arvtagaren-serien är nyare än Eddings böcker så skulle det betyda att det var Paolini som hade lånat från Eddings och inte tvärtom. Och så ligger det naturligtvis inte till! Paolini är Gud fram tills annat meddelas. När jag tänker efter är de inte alls lika. ;) Hur som helst, en helt okej bok! Hände kanske inte så mycket som jag hade hoppat, men boken är den första av fem, och var bara drygt 300 sidor lång, så det kändes snarare som en väldigt lång prolog. Och jag tror att tvåan (som jag håller på med nu) kan ha mer att erbjuda! Men väl värd att läsa för fantasy-älskare!

Betyg:
Fantasy i all ära. Tror att den kan växa i de andra böckerna. Första var lite torr i händelser, men fortfarande helt okej!  I min Book of Fame får den 4.0!

På återseende!